Den fjärde april tvåtusennitton
Efter den kvällen som Harry hade varit hos mig skulle jag spendera flera dagar med att 'vila'. Order från doktorn. Problemet var bara att jag inte alls var den personen som trivdes med att spenderade flera dagar i en liten lägenhet utan någonting att göra. Till en början spelade jag FIFA, men efter ett par hundra matcher vart även det ganska tråkigt. 
Jag spenderade många timmar med att bara tänka, något jag sällan annars gjorde. Jag tänkte ofta på Harry. Jag hade velat ringa honom, men jag vågade aldrig. Jag kände ju inte människan överhuvdtaget. Hur hade det sett ut om jag helt plötsligt bara ringde?
Då vägrade jag erkänna det för mig själv men idag vet jag ju bättre. Jag ville vara med Harry. Jag intalade mig själv då att det bara var att jag var uttråkad och inte kände så många i London eftersom jag precis kommit dit. Men tanken att jag kunde ringa Aslan dök förstås aldrig upp. 
Efter första dagen jag träffat Harry ville jag vara med honom. Jag skulle vilja säga att det var kärlek från första ögonkastet, men med tanke på att jag slogs medvetslös första gången vi sågs kan jag nog inte det. 
Men någonting hände definitivt i mig. Såklart tog det mig lång tid att erkänna det, men efter den dagen var jag fast för honom.

"Någon mer som har någonting att tillägga?" Tystnad. "Bra, då är vi alla överens.. Caleb, du kan lämna papprena på mitt skrivbord så fort du kan" 
Jag hummade svagt till svar medan jag skrev ner det sista som sagts på mötet. Självaste Miley Cyrus reste sig upp från det avlånga bordet alla hade samlats omkring och gick ut från rummet medan hon samtalde med en av det andra från mötet. När jag skrivit klart släppte jag pennan på blocket, lutade mig bakåt i stolen och pustade ut. Rummet hade nästan tömts, den enda som var kvar var min chef. Han var den som anordnade alla möten, såg till att allting gick som det skulle och sedan plockade undan för att förbereda inför nästa möte. Han gick nu omkring bordet och plockade ihop papper som alla hade fått ut. När han plötsligt började prata hoppade jag till.
"Hur går det, Caleb? Dom flesta sekreterare brukar tycka det är tufft i början. Och du som dessutom åkte på oturen att göra illa huvudet, jag förstår om du tycker det är jobbigt" 
Jag såg på Lenny. Han var en medelålders man med stor mage och runt ansikte. Hans glasögon, skalliga huvud och kostym fick honom att se ut precis så som man tänkte sig en kontorsnisse. 
"Det går bra faktiskt" sa jag medan jag började plocka ihop mina egna grejor från hörnbordet jag hade blivit satt vid. "Huvudet känns helt okej och jag hänger med bra och så" 
Jag reste mig upp och sköt in stolen. Klockan på väggen visade 13:22, vilket betydde att jag hade lunch om åtta minuter. 
"Du behöver inte börja på någonting nu, ta lunch du" sade Lenny, som förmodligen uppfattat min blick på klockan. 
Jag gav honom ett leende, tackade och gick sedan ut ifrån rummet. 
Medan jag gick ner i korridoren och svängde in på herr-toaletten funderade jag på vart jag skulle äta. Ekonomin låg inte på topp eftersom jag precis flyttat till London och mycket av pengarna hade gått till inredning och transport av grejor, så jag visste att dagens lunch skulle få bestå av möjligtvis McDonalds mat eller liknande. 
Alla båsen till Herrarnas var upptagna, så medan jag väntade på att något skulle bli ledigt betraktade jag mig själv i spegeln över ett av handfaten. 
Mitt bruna hår var hårt tillbaka draget i en liten bulle i nacken. Jag visste att en del ansåg att killar inte borde ha långt hår, men jag trivdes i det och jag tyckte, utan att låta för självgod, att jag passade i det. Vid överläppen och även vid hakan och vidare längst käken kunde kan urskilja en envis skäggväxt. Det, tillsammans med mina mörkbruna ögon gör att jag på sommaren kan se väldigt utländsk ut. Men såfort hösten kommer och tar med sig solbrännan från min kropp så kan man enkelt se att jag är en avkomma från två bleka människor. 
Jag hörde ett lås klicka till och vände mig om. En av toaletterna hade blivit ledig, men jag kände inte längre för att gå på toa. 
Harry såg mig och sprack upp i ett leende.
"Tjena Caleb" sade han och ställde sig vid handfatet bredvid där jag stod för att tvätta händerna. "Kul att se att du är tillbaka. Är allt bra?"
"Jadå" svarade jag lätt när en ide poppade upp i mitt huvud. "Jag har precis gått på lunch och tänkte äta ute, men det är ju knappt skönt nu innan man har någon att luncha med" 
Jag lade ner papprerna på bänken mellan handfatena och låtsades leta efter någonting bland dom. Det kändes så pinsamt att bara stå där för att prata med honom. Jag hade en liten förhoppning om att Harry skulle erbjuda sig att äta med mig, och jag intalade mig själv att det enbart hade med att jag inte ville äta själv att göra.
"Jag förstår det.." svarade Harry långsamt. "Jag är ledig resten av dagen nu, men du vet.. Det är lite krångligt för mig att äta ute bland folk. Det är om du kan ta med något hit, så kan jag hålla dig sällskap. Jag har ändå ingenting att göra sen" 

Jag hade försökt övertala Harry om att låta mig bjuda honom på lunch. Varför jag ville göra det? Det vet jag inte ens själv. Jag hade ju redan dåligt med pengar. Det kändes väl som rätt sak att göra. Hur som helst, så hade han inte gått med på det. Det hela hade istället slutat med att han beställt mat ifrån någon resturang, där han betalade allting. Vad det kostade fick jag däremot inte veta. När jag hämtat maten och vi slagit oss ner i ett tomt personalrum var jag nästan glad att jag inte visste vad det kostade. Jag hade säkerligen envisats med att betalat tillbaka, och då hade jag fått leva på vatten och knäckebröd resten av året. 
"Det här.." sade jag medan jag stoppade in ytterligare en tugga av maten i munnen. "- är utan tvekan det godaste jag någonsin ätit" 
Harry skrattade och petade ut en oliv från hans sallad. Det hade bildats en liten hög på hans tallrik där han hade lagt dom och senare, när han reste sig och ställde sig med ryggen emot för att prata i telefon, tog jag så många jag vågade innan han vände sig igen. Jag vet inte om han märkte det, men han sade i alla fall ingenting. 
Det tog inte lång tid innan vi båda två ätit upp, men vi satt kvar ett ganska bra tag och bara pratade. Lärde känna varandra. Det kändes inte konstigt alls, mer som om vi var gamla vänner som träffades igen för första gången på en väldigt lång tid.
Efter att vi plockat undan efter oss och jag var tvungen att återgå till jobbet följde han mig genom korridoren. 
"På lördag ska en kompis till mig, Liam,-" Harry såg frågande på mig och jag nickade för att bekräfta att jag förstod vem han menade. "-Han ska ha fest. Kom. Om du vill"
Vi stannade utanför rummet jag skulle arbeta i och jag tänkte snabbt igenom det. 
"Visst" sa jag och nickade. 
"Bra!" Harry log och sträckte fram handen. "Då ses vi på lördag igen"