Hejsan! 
Jag känner att jag måste slänga in ett inlägg för att visa att jag faktiskt lever! Måste be om ursäkt för att det har gått över en vecka och jag fortfarande inte har lagt upp något nytt, som som rubriken lyder - Påsklov. Har alltså haft fullt upp med vänner och familj. Har även varit hos min mamma, där jag inte har någon dator så har inte kunnat skriva ens. Har dock halva kapitel fyra klart så förhoppningsvis kommer nästa del upp imorgon eller torsdag! :-)

Tänkte även berätta lite om mig själv. Kan väl vara roligt att veta för er vem som sitter bakom en dator och skriver denna helt fantasilösa novell ;-) 
Jag heter Tove Christensen och kommer från Sveriges minsta stad (det känns som det i alla fall).På fritiden tycker jag om att sova, sova och sova. Nej, jag skoja! (även fast sova förmodligen är det bästa jag vet i mitt liv) 
Jag tycker om att dansa och det är ofta så jag tar mig fram, i alla fall när ingen annan ser mig. Som ni kanske har listat ut tycker jag också om att skriva och en dag vill jag släppa en egen bok. Jag vill dock ut och utforska lite utanför min lilla by innan det händer. Skaffa lite erfarenhet om livet och uforska vem jag är och så. Känns som att grunden till en bra bok kommer ifrån författarens egna upplevelser! 
Mina föräldrar är skilda och har varit det sen jag var 3. Alltså minns jag inte tiden dom var tillsammans. Bor för tillfället enbart hos min pappa, men om två månader går jag ut nian och ska börja på gymnasium. Det ska jag göra i Norrköping (Djurvård) och jag ska även flytta ensam dit, om jag kommer in och allt går bra. Det är spännande men sjukt läskigt, jag vet inte ens hur man tvättar själv! (pinsamt, jag vet..) 

Det var lite snabb information om mig! Har någon frågor så tveka inte att fråga, tycker enbart det är roligt. Skulle dock vilja kolla med er - har sett att jag har lite besökare på bloggen då och då och jag vill gärna höra vad folket tycker om min novell. Om ni gillar den, om jag kan göra något bättre, om ni tycker den är värdelös? Alla åsikter uppskattas! :-) 

Den fjärde april tvåtusennitton
Efter den kvällen som Harry hade varit hos mig skulle jag spendera flera dagar med att 'vila'. Order från doktorn. Problemet var bara att jag inte alls var den personen som trivdes med att spenderade flera dagar i en liten lägenhet utan någonting att göra. Till en början spelade jag FIFA, men efter ett par hundra matcher vart även det ganska tråkigt. 
Jag spenderade många timmar med att bara tänka, något jag sällan annars gjorde. Jag tänkte ofta på Harry. Jag hade velat ringa honom, men jag vågade aldrig. Jag kände ju inte människan överhuvdtaget. Hur hade det sett ut om jag helt plötsligt bara ringde?
Då vägrade jag erkänna det för mig själv men idag vet jag ju bättre. Jag ville vara med Harry. Jag intalade mig själv då att det bara var att jag var uttråkad och inte kände så många i London eftersom jag precis kommit dit. Men tanken att jag kunde ringa Aslan dök förstås aldrig upp. 
Efter första dagen jag träffat Harry ville jag vara med honom. Jag skulle vilja säga att det var kärlek från första ögonkastet, men med tanke på att jag slogs medvetslös första gången vi sågs kan jag nog inte det. 
Men någonting hände definitivt i mig. Såklart tog det mig lång tid att erkänna det, men efter den dagen var jag fast för honom.

"Någon mer som har någonting att tillägga?" Tystnad. "Bra, då är vi alla överens.. Caleb, du kan lämna papprena på mitt skrivbord så fort du kan" 
Jag hummade svagt till svar medan jag skrev ner det sista som sagts på mötet. Självaste Miley Cyrus reste sig upp från det avlånga bordet alla hade samlats omkring och gick ut från rummet medan hon samtalde med en av det andra från mötet. När jag skrivit klart släppte jag pennan på blocket, lutade mig bakåt i stolen och pustade ut. Rummet hade nästan tömts, den enda som var kvar var min chef. Han var den som anordnade alla möten, såg till att allting gick som det skulle och sedan plockade undan för att förbereda inför nästa möte. Han gick nu omkring bordet och plockade ihop papper som alla hade fått ut. När han plötsligt började prata hoppade jag till.
"Hur går det, Caleb? Dom flesta sekreterare brukar tycka det är tufft i början. Och du som dessutom åkte på oturen att göra illa huvudet, jag förstår om du tycker det är jobbigt" 
Jag såg på Lenny. Han var en medelålders man med stor mage och runt ansikte. Hans glasögon, skalliga huvud och kostym fick honom att se ut precis så som man tänkte sig en kontorsnisse. 
"Det går bra faktiskt" sa jag medan jag började plocka ihop mina egna grejor från hörnbordet jag hade blivit satt vid. "Huvudet känns helt okej och jag hänger med bra och så" 
Jag reste mig upp och sköt in stolen. Klockan på väggen visade 13:22, vilket betydde att jag hade lunch om åtta minuter. 
"Du behöver inte börja på någonting nu, ta lunch du" sade Lenny, som förmodligen uppfattat min blick på klockan. 
Jag gav honom ett leende, tackade och gick sedan ut ifrån rummet. 
Medan jag gick ner i korridoren och svängde in på herr-toaletten funderade jag på vart jag skulle äta. Ekonomin låg inte på topp eftersom jag precis flyttat till London och mycket av pengarna hade gått till inredning och transport av grejor, så jag visste att dagens lunch skulle få bestå av möjligtvis McDonalds mat eller liknande. 
Alla båsen till Herrarnas var upptagna, så medan jag väntade på att något skulle bli ledigt betraktade jag mig själv i spegeln över ett av handfaten. 
Mitt bruna hår var hårt tillbaka draget i en liten bulle i nacken. Jag visste att en del ansåg att killar inte borde ha långt hår, men jag trivdes i det och jag tyckte, utan att låta för självgod, att jag passade i det. Vid överläppen och även vid hakan och vidare längst käken kunde kan urskilja en envis skäggväxt. Det, tillsammans med mina mörkbruna ögon gör att jag på sommaren kan se väldigt utländsk ut. Men såfort hösten kommer och tar med sig solbrännan från min kropp så kan man enkelt se att jag är en avkomma från två bleka människor. 
Jag hörde ett lås klicka till och vände mig om. En av toaletterna hade blivit ledig, men jag kände inte längre för att gå på toa. 
Harry såg mig och sprack upp i ett leende.
"Tjena Caleb" sade han och ställde sig vid handfatet bredvid där jag stod för att tvätta händerna. "Kul att se att du är tillbaka. Är allt bra?"
"Jadå" svarade jag lätt när en ide poppade upp i mitt huvud. "Jag har precis gått på lunch och tänkte äta ute, men det är ju knappt skönt nu innan man har någon att luncha med" 
Jag lade ner papprerna på bänken mellan handfatena och låtsades leta efter någonting bland dom. Det kändes så pinsamt att bara stå där för att prata med honom. Jag hade en liten förhoppning om att Harry skulle erbjuda sig att äta med mig, och jag intalade mig själv att det enbart hade med att jag inte ville äta själv att göra.
"Jag förstår det.." svarade Harry långsamt. "Jag är ledig resten av dagen nu, men du vet.. Det är lite krångligt för mig att äta ute bland folk. Det är om du kan ta med något hit, så kan jag hålla dig sällskap. Jag har ändå ingenting att göra sen" 

Jag hade försökt övertala Harry om att låta mig bjuda honom på lunch. Varför jag ville göra det? Det vet jag inte ens själv. Jag hade ju redan dåligt med pengar. Det kändes väl som rätt sak att göra. Hur som helst, så hade han inte gått med på det. Det hela hade istället slutat med att han beställt mat ifrån någon resturang, där han betalade allting. Vad det kostade fick jag däremot inte veta. När jag hämtat maten och vi slagit oss ner i ett tomt personalrum var jag nästan glad att jag inte visste vad det kostade. Jag hade säkerligen envisats med att betalat tillbaka, och då hade jag fått leva på vatten och knäckebröd resten av året. 
"Det här.." sade jag medan jag stoppade in ytterligare en tugga av maten i munnen. "- är utan tvekan det godaste jag någonsin ätit" 
Harry skrattade och petade ut en oliv från hans sallad. Det hade bildats en liten hög på hans tallrik där han hade lagt dom och senare, när han reste sig och ställde sig med ryggen emot för att prata i telefon, tog jag så många jag vågade innan han vände sig igen. Jag vet inte om han märkte det, men han sade i alla fall ingenting. 
Det tog inte lång tid innan vi båda två ätit upp, men vi satt kvar ett ganska bra tag och bara pratade. Lärde känna varandra. Det kändes inte konstigt alls, mer som om vi var gamla vänner som träffades igen för första gången på en väldigt lång tid.
Efter att vi plockat undan efter oss och jag var tvungen att återgå till jobbet följde han mig genom korridoren. 
"På lördag ska en kompis till mig, Liam,-" Harry såg frågande på mig och jag nickade för att bekräfta att jag förstod vem han menade. "-Han ska ha fest. Kom. Om du vill"
Vi stannade utanför rummet jag skulle arbeta i och jag tänkte snabbt igenom det. 
"Visst" sa jag och nickade. 
"Bra!" Harry log och sträckte fram handen. "Då ses vi på lördag igen"

"Du behöver verkligen inte göra det här" sade jag och grimaserade en aning när jag lät huvudet sjunka ner emot armstödet på soffan. Jag la försiktigt upp fötterna och slöt ögonen i ett försök att få huvudvärken att ge med sig en aning.

"Läkaren sa att du inte får vara ensam då chansen finns att du svimmar igen" Harrys röst hördes utifrån köket men närmade sig varefter han talade. "Och eftersom Aslan jobbar och du inte känner någon annan, får jag helt enkelt vara den som räddar dig om du får för dig att försöka dö" 
Jag gav ifrån ett ljud som skulle blivit ett skratt men som slutade i ett ansträngt kvidande av smärta. Jag kände att soffan sjönk ner en aning där Harry förmodligen slagit sig ner och jag tog ett djupt andetag. 
"Men for real, varför gör du det här? Jag menar, du är en superstjärna, vad tjänar du på att sitta och barnvakta mig egentligen?" 
Jag öppnade ena ögat och såg att han betraktade mig. 
"Du vet att jag är mer än en superstjärna, jag är en människa som känner empati också" Hans röst var vass och jag insåg att jag kanske valt helt fel ordval. Det var tyst en liten stund.
"Dessutom så skulle vi fixa med papper och sånt idag, så när tillfället att smita kom tog jag det så fort jag kunde" sa han sedan och skrattade lågt. Det vassa i hans röst var som bortblåst. 

När jag vaknade igen var det första jag märkte hur mörkt det var. Ut genom fönstrena kunde man se gatulampornas sken under den stjärnbeklädda himlen. Inne i vardagsrummet var det också mörkt, bortsett från på tv:n där FIFA var igång, utan ljud och utan att någon spelade. När jag vände blicken mot Harry såg jag att han sov. Sittandes och med PS3 dosan i handen. 
Jag skrattade ljudlöst och satte mig försiktigt upp. Det dunkade så våldsamt i huvudet att jag nästan la mig ner igen, men efter ett par sekunder lugnade det ner sig en aning och det lämnades bara kvar en tryckande smärta i större delen av huvudet. 
Jag tog dosan ur hans händer och tänkte först stänga av spelkonsolen, men insåg sedan att jag förmodligen inte skulle få så mycket mer sömn denna natt både på grund av huvudvärken och att jag redan sovit en stund. Så istället för att avsluta spelet som stod pausat tänkte jag starta det, men hann inte trycka på knappen förrän en gäll ringsignal ekade ut genom rummet. Jag hoppade förskräckt till och såg Harry göra samma sak när han vaknade till. 
"Shit.." mumlade han trött och fumlade i jeansen för att få fram mobilen. När han väl lyckats få upp den slutade det ringa. "Shit.." mumlade han igen. 
Jag såg på honom och höjde frågande ögonbrynen.
"Vad är det?" undrade jag. 
Han såg sig förvirrat omkring en stund innan hans blick fastnade på mig. 
"Ofta jag somnade" sa han och började skratta. Han gnuggade sig i ögonen samtidigt som skrattet övergick till en gäsp. Han såg ner på klockan han hade runt handleden och såg sedan upp på mig.
"Nu har det gått över 12 timmar sedan du svimmade, nu ska det inte vara någon fara längre så jag tänker faktiskt gå hem och sova" 
Han reste på sig och jag gjorde detsamma. Jag följde honom ut till hallen. Medan han klädde på sig ytterkläderna ringde han och förklarade för någon vart han var och jag kunde urskilja att personen på andra sidan linjen skulle komma och hämta honom.När han hade fått på sig allting och lagt ner mobilen i fickan stannade han upp och såg på mig. 
"Vi lär väl ses så fort du blir bra nog att jobba" sade han och jag nickade. "Du fick mitt nummer på sjukhuset så blir du sämre så ringer du bara. Och nästa gång du kommer till jobbet Caleb, sakta ner i kurvorna eller kom i tid"
Jag skrattade. "Jag lovar" sade jag och stängde dörren efter honom när han gick ut. 

Den fjärde april tvåtusennitton.
Jag vaknar fortfarande vissa nätter och letar efter honom bredvid mig i sängen. Det är oftast efter de gångerna som jag drömt om honom. Jag återupplever våra minnen i sömnen, som att det inte vore nog att det gnager i mig dygnet runt. 
Jag drömmer om första gången vi träffades, om första gången vi kysstes. Jag drömmer om den gången vi bestämde oss för att ro till andra sidan sjön. Vi rodde inte ens halvvägs innan vi gav upp och istället la oss i båten för att spendera timmar med att bara prata och skratta med varandra. I det minnet är det alltid varmt, men jag vet inte om det är för att det var soligt eller för att kärleken låg som ett tungt täcke över oss. 
Jag drömmer också om en del jobbiga stunder vi hade. Men det är oftast när dom minnena kommer som jag vaknar upp och sträcker mig efter honom. Jag letar efter hans lockar att få dra handen igenom, letar efter hans bröstkorg att få lägga huvudet på. 
Men tomheten väcker mig alltid ur mitt omtöcknade tillstånd och jag återvänder till den vassa verkligheten där allting gör ont. 
Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna förklara den ilskan jag känner gentemot honom för det han gjorde. Han krossade mitt hjärta, men det är inte det som gör ondast. Jag förlåter honom för den skadan han gjorde på mig, men inte för vad han gjorde mot henne. Aldrig. Det han gjorde kommer aldrig någonsin bli okej. 


Det här med första arbetsdagen hade aldrig varit min grej. 
Första dagen jag började min praktik som pizzabud kraschade jag bilen. Första dagen jag började min praktik inom ålderdomsomsorgen gick jag ut med fel tant, som därav anmäldes som saknad och jag blev misstänkt för försök till kidnappning. Första dagen på mitt senaste jobb, inom reklamindustrin, spydde jag över min nya chef mitt under min föreläsning. (Som senare visade sig vara en riktig skitstövel, så idag är jag inte särskilt ledsen över det) 
Ja, första arbetsdagen slutade aldrig bra för mig vad jag än gjorde, vart jag än var. Därför blev jag inte förvånad när första dagen på nya jobbet i London blev katastrof. 
Jag var såklart flera minuter sen, precis som vanligt, när jag stannade utanför de enorma dörrarna för att dra ett sista, snabbt bloss på cigaretten jag höll i. Jag fixade sedan snabbt till håret, rättade till väskan, tog ett djupt andetag och gick in genom dörrarna. 
Det lilla rummet jag kommit in i liknande en sjukhus reception obehagligt mycket. Väggar med trötta färger som personalen försökt liva upp med några tavlor. En liten lucka i väggen där det satt en kvinna bakom med glasögonen på nästippen och likgiltiga ögon som betraktade mig. En trappa till höger, en korridor till vänster. 
Jag skruvade på mig lite osäkert. Tanten bakom luckan fortsatte se på mig med en blick som visade klart och tydligt att hon inte ville att jag skulle komma fram. 
Ett tag övervägde jag faktiskt att ta trapporna och se om jag kunde hitta själv, men när min blick skymtade klockan runt handleden och jag insåg hur sen jag var struntade jag i vad hon i receptionen tänkte. Jag började med bestämda steg gå mot henne men hann inte långt innan två händer slet tag i min arm, vände mig omkring och höll mig i ett fast polisgrepp. Jag gav ifrån mig ett skrik blandat med smärta och förvåning.
"Ni vet verkligen inte vart gränsen går ni journalister" morrade en ilsken röst i mitt öra och min arm tryckes lite längre upp i sin redan onaturliga vinkel. Jag puttades framåt och tvingades börja gå, mot dörren. Jag insåg då att hon med glasögonen på näsan måste ringt efter vakter.
"Nej alltså, HALLÅ?" Jag försökte vända huvudet för att se på personen bakom mig. "Du förstår inte, Mr. Jag är inte.. Hallå, min arm går inte längre än så. HALLÅ, LÄGG AV" 
Under tiden jag pratade hårdnade greppet tills den punkt jag tillslut inte klarade det längre. Förskräckt började jag med den fria handen slå i luften bakom mig tills jag faktiskt tillslut träffade vakten. Förvånat lossades han grepp en aning. Tillfället i akt lyckades jag slingra mig ur hans grepp och triumferande vände jag mig om, och möttes av två andra vakter som kom emot mig. 
Det tog inte många sekunder innan jag låg på golvet med två muskulösa män över mig som höll i mina armar och jag fick kämpa för att kunna andas. 
"Caleb?" hördes plötsligt en road röst och när jag lyfte huvudet från golvet såg jag Aslan stå i dörren med en kaffe och bilnycklar i handen. Hans ansikte visade uppenbar förvåning. "Vad gör du?"
"Nä alltså du vet, det är svårt att vara så attraktiv. Till och med killar kastar sig över mig" sa jag flämtande. 
Aslan, som var en afrikansk kille som ingen kunde låta bli att älska, skakade på huvudet mot mig och förklarade för vakterna hur situationen var. 
Aslan hade jobbat på denna studio i många år och när dom började förlora personal i samma veva som jag blev av med jobbet kom han med idéen att jag kunde ta ett jobb där. Sagt och gjort, jag sökte och fick jobbet att sortera dokument och vara sekreterare under vissa möten. Ingen dröm direkt, men behövligt för stunden.
Såfort vakterna släppt mig, hjälpt mig upp och bett om ursäkt kunde jag vända mig mot Aslan.  
"Jag är typ, en halvtimme sen nu. Vart fan ligger rum 134? Har dom ens 134 rum här?" frågade jag en aning panikslaget medan jag masserade mina ömma armar. 
Aslan nickade och hans svarta afro guppade lite. Jag fick en snabb förklaring om hur jag skulle ta mig till rummet och sen rusade jag iväg in i korridorerna. Jag var så inne i att upprepa vänster, vänster, höger i huvudet att jag inte hann reagera när jag svängde runt hörnet och krockade rakt in i en annan människa. 
Jag kunde på doften och mina dygnsura kläder förstå att han haft en kaffe i handen. Vad var det med människor och dricka kaffe på morgnar? 
Att ta emot mig från fallet fanns inte ens i min hjärna så när jag landade på golvet slog huvudet i med en sådan smäll att jag ett tag trodde jag dött. Sen hörde jag en annan människa svära. 
Smärtan skar genom hela huvudet och jag vände mig på golvet i smärtor. Trots det tvingade jag mig själv att sätta mig upp. 
Framför mig på golvet satt... Harry Styles. En av villkoren med att jobba i det här huset var att man skulle kunna hantera att jobba med kända människor. Jag hade inget problem med att träffa och behandla dom som vem som helst, men att jag första gången jag träffar en av världens mest kända killar häller kaffe över honom kändes lite surt. 
När jag såg på honom ordentligt märke jag dock att han skrattade.
"Shit mannen, är du okej?" frågade han och flinade.
Jag öppnade munnen för att svara men smärtan tog över hela min hjärna. Jag satte handflatorna mot huvudet och stönade lågt. 
"Slog du i huvudet?" fortsatte han men den här gången hördes inte skrattet i hans röst.
Jag nickade kort men ångrade mig strax efter då rörelsen fick ett kraftigt illamående att skölja över mig.
"Jag måste spy" hörde jag mig själv säga innan jag, på alla fyra, försökte krypa ifrån honom men inte hann mer än någon meter innan jag tömde innehållet i magen mitt på korridors golvet. 
"Öh, du har nog en hjärnskakning" hördes rösten från samma plats som förut. "Borde jag typ, ringa ambulansen eller något? Eller vad gör.." 
Jag antar att han fortsatte prata efter det, men jag vet fortfarande inte vad han sa då jag förlorade medvetandet i den stunden.