"Du behöver verkligen inte göra det här" sade jag och grimaserade en aning när jag lät huvudet sjunka ner emot armstödet på soffan. Jag la försiktigt upp fötterna och slöt ögonen i ett försök att få huvudvärken att ge med sig en aning.

"Läkaren sa att du inte får vara ensam då chansen finns att du svimmar igen" Harrys röst hördes utifrån köket men närmade sig varefter han talade. "Och eftersom Aslan jobbar och du inte känner någon annan, får jag helt enkelt vara den som räddar dig om du får för dig att försöka dö" 
Jag gav ifrån ett ljud som skulle blivit ett skratt men som slutade i ett ansträngt kvidande av smärta. Jag kände att soffan sjönk ner en aning där Harry förmodligen slagit sig ner och jag tog ett djupt andetag. 
"Men for real, varför gör du det här? Jag menar, du är en superstjärna, vad tjänar du på att sitta och barnvakta mig egentligen?" 
Jag öppnade ena ögat och såg att han betraktade mig. 
"Du vet att jag är mer än en superstjärna, jag är en människa som känner empati också" Hans röst var vass och jag insåg att jag kanske valt helt fel ordval. Det var tyst en liten stund.
"Dessutom så skulle vi fixa med papper och sånt idag, så när tillfället att smita kom tog jag det så fort jag kunde" sa han sedan och skrattade lågt. Det vassa i hans röst var som bortblåst. 

När jag vaknade igen var det första jag märkte hur mörkt det var. Ut genom fönstrena kunde man se gatulampornas sken under den stjärnbeklädda himlen. Inne i vardagsrummet var det också mörkt, bortsett från på tv:n där FIFA var igång, utan ljud och utan att någon spelade. När jag vände blicken mot Harry såg jag att han sov. Sittandes och med PS3 dosan i handen. 
Jag skrattade ljudlöst och satte mig försiktigt upp. Det dunkade så våldsamt i huvudet att jag nästan la mig ner igen, men efter ett par sekunder lugnade det ner sig en aning och det lämnades bara kvar en tryckande smärta i större delen av huvudet. 
Jag tog dosan ur hans händer och tänkte först stänga av spelkonsolen, men insåg sedan att jag förmodligen inte skulle få så mycket mer sömn denna natt både på grund av huvudvärken och att jag redan sovit en stund. Så istället för att avsluta spelet som stod pausat tänkte jag starta det, men hann inte trycka på knappen förrän en gäll ringsignal ekade ut genom rummet. Jag hoppade förskräckt till och såg Harry göra samma sak när han vaknade till. 
"Shit.." mumlade han trött och fumlade i jeansen för att få fram mobilen. När han väl lyckats få upp den slutade det ringa. "Shit.." mumlade han igen. 
Jag såg på honom och höjde frågande ögonbrynen.
"Vad är det?" undrade jag. 
Han såg sig förvirrat omkring en stund innan hans blick fastnade på mig. 
"Ofta jag somnade" sa han och började skratta. Han gnuggade sig i ögonen samtidigt som skrattet övergick till en gäsp. Han såg ner på klockan han hade runt handleden och såg sedan upp på mig.
"Nu har det gått över 12 timmar sedan du svimmade, nu ska det inte vara någon fara längre så jag tänker faktiskt gå hem och sova" 
Han reste på sig och jag gjorde detsamma. Jag följde honom ut till hallen. Medan han klädde på sig ytterkläderna ringde han och förklarade för någon vart han var och jag kunde urskilja att personen på andra sidan linjen skulle komma och hämta honom.När han hade fått på sig allting och lagt ner mobilen i fickan stannade han upp och såg på mig. 
"Vi lär väl ses så fort du blir bra nog att jobba" sade han och jag nickade. "Du fick mitt nummer på sjukhuset så blir du sämre så ringer du bara. Och nästa gång du kommer till jobbet Caleb, sakta ner i kurvorna eller kom i tid"
Jag skrattade. "Jag lovar" sade jag och stängde dörren efter honom när han gick ut. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan! Jag känner att jag måste slänga in ett inlägg för att visa att jag faktiskt lever! Måste be om ursäkt för att det har gått över en vecka och jag fortfarande inte har lagt upp något nytt, som som rubriken lyder - Påsklov. Har alltså haft fullt...

Den fjärde april tvåtusennittonEfter den kvällen som Harry hade varit hos mig skulle jag spendera flera dagar med att 'vila'. Order från doktorn. Problemet var bara att jag inte alls var den personen som trivdes med att spenderade flera dagar i en li...

Den fjärde april tvåtusennitton.Jag vaknar fortfarande vissa nätter och letar efter honom bredvid mig i sängen. Det är oftast efter de gångerna som jag drömt om honom. Jag återupplever våra minnen i sömnen, som att det inte vore nog att det gnager i ...