Den fjärde april tvåtusennitton.
Jag vaknar fortfarande vissa nätter och letar efter honom bredvid mig i sängen. Det är oftast efter de gångerna som jag drömt om honom. Jag återupplever våra minnen i sömnen, som att det inte vore nog att det gnager i mig dygnet runt. 
Jag drömmer om första gången vi träffades, om första gången vi kysstes. Jag drömmer om den gången vi bestämde oss för att ro till andra sidan sjön. Vi rodde inte ens halvvägs innan vi gav upp och istället la oss i båten för att spendera timmar med att bara prata och skratta med varandra. I det minnet är det alltid varmt, men jag vet inte om det är för att det var soligt eller för att kärleken låg som ett tungt täcke över oss. 
Jag drömmer också om en del jobbiga stunder vi hade. Men det är oftast när dom minnena kommer som jag vaknar upp och sträcker mig efter honom. Jag letar efter hans lockar att få dra handen igenom, letar efter hans bröstkorg att få lägga huvudet på. 
Men tomheten väcker mig alltid ur mitt omtöcknade tillstånd och jag återvänder till den vassa verkligheten där allting gör ont. 
Jag vet inte hur jag någonsin ska kunna förklara den ilskan jag känner gentemot honom för det han gjorde. Han krossade mitt hjärta, men det är inte det som gör ondast. Jag förlåter honom för den skadan han gjorde på mig, men inte för vad han gjorde mot henne. Aldrig. Det han gjorde kommer aldrig någonsin bli okej. 


Det här med första arbetsdagen hade aldrig varit min grej. 
Första dagen jag började min praktik som pizzabud kraschade jag bilen. Första dagen jag började min praktik inom ålderdomsomsorgen gick jag ut med fel tant, som därav anmäldes som saknad och jag blev misstänkt för försök till kidnappning. Första dagen på mitt senaste jobb, inom reklamindustrin, spydde jag över min nya chef mitt under min föreläsning. (Som senare visade sig vara en riktig skitstövel, så idag är jag inte särskilt ledsen över det) 
Ja, första arbetsdagen slutade aldrig bra för mig vad jag än gjorde, vart jag än var. Därför blev jag inte förvånad när första dagen på nya jobbet i London blev katastrof. 
Jag var såklart flera minuter sen, precis som vanligt, när jag stannade utanför de enorma dörrarna för att dra ett sista, snabbt bloss på cigaretten jag höll i. Jag fixade sedan snabbt till håret, rättade till väskan, tog ett djupt andetag och gick in genom dörrarna. 
Det lilla rummet jag kommit in i liknande en sjukhus reception obehagligt mycket. Väggar med trötta färger som personalen försökt liva upp med några tavlor. En liten lucka i väggen där det satt en kvinna bakom med glasögonen på nästippen och likgiltiga ögon som betraktade mig. En trappa till höger, en korridor till vänster. 
Jag skruvade på mig lite osäkert. Tanten bakom luckan fortsatte se på mig med en blick som visade klart och tydligt att hon inte ville att jag skulle komma fram. 
Ett tag övervägde jag faktiskt att ta trapporna och se om jag kunde hitta själv, men när min blick skymtade klockan runt handleden och jag insåg hur sen jag var struntade jag i vad hon i receptionen tänkte. Jag började med bestämda steg gå mot henne men hann inte långt innan två händer slet tag i min arm, vände mig omkring och höll mig i ett fast polisgrepp. Jag gav ifrån mig ett skrik blandat med smärta och förvåning.
"Ni vet verkligen inte vart gränsen går ni journalister" morrade en ilsken röst i mitt öra och min arm tryckes lite längre upp i sin redan onaturliga vinkel. Jag puttades framåt och tvingades börja gå, mot dörren. Jag insåg då att hon med glasögonen på näsan måste ringt efter vakter.
"Nej alltså, HALLÅ?" Jag försökte vända huvudet för att se på personen bakom mig. "Du förstår inte, Mr. Jag är inte.. Hallå, min arm går inte längre än så. HALLÅ, LÄGG AV" 
Under tiden jag pratade hårdnade greppet tills den punkt jag tillslut inte klarade det längre. Förskräckt började jag med den fria handen slå i luften bakom mig tills jag faktiskt tillslut träffade vakten. Förvånat lossades han grepp en aning. Tillfället i akt lyckades jag slingra mig ur hans grepp och triumferande vände jag mig om, och möttes av två andra vakter som kom emot mig. 
Det tog inte många sekunder innan jag låg på golvet med två muskulösa män över mig som höll i mina armar och jag fick kämpa för att kunna andas. 
"Caleb?" hördes plötsligt en road röst och när jag lyfte huvudet från golvet såg jag Aslan stå i dörren med en kaffe och bilnycklar i handen. Hans ansikte visade uppenbar förvåning. "Vad gör du?"
"Nä alltså du vet, det är svårt att vara så attraktiv. Till och med killar kastar sig över mig" sa jag flämtande. 
Aslan, som var en afrikansk kille som ingen kunde låta bli att älska, skakade på huvudet mot mig och förklarade för vakterna hur situationen var. 
Aslan hade jobbat på denna studio i många år och när dom började förlora personal i samma veva som jag blev av med jobbet kom han med idéen att jag kunde ta ett jobb där. Sagt och gjort, jag sökte och fick jobbet att sortera dokument och vara sekreterare under vissa möten. Ingen dröm direkt, men behövligt för stunden.
Såfort vakterna släppt mig, hjälpt mig upp och bett om ursäkt kunde jag vända mig mot Aslan.  
"Jag är typ, en halvtimme sen nu. Vart fan ligger rum 134? Har dom ens 134 rum här?" frågade jag en aning panikslaget medan jag masserade mina ömma armar. 
Aslan nickade och hans svarta afro guppade lite. Jag fick en snabb förklaring om hur jag skulle ta mig till rummet och sen rusade jag iväg in i korridorerna. Jag var så inne i att upprepa vänster, vänster, höger i huvudet att jag inte hann reagera när jag svängde runt hörnet och krockade rakt in i en annan människa. 
Jag kunde på doften och mina dygnsura kläder förstå att han haft en kaffe i handen. Vad var det med människor och dricka kaffe på morgnar? 
Att ta emot mig från fallet fanns inte ens i min hjärna så när jag landade på golvet slog huvudet i med en sådan smäll att jag ett tag trodde jag dött. Sen hörde jag en annan människa svära. 
Smärtan skar genom hela huvudet och jag vände mig på golvet i smärtor. Trots det tvingade jag mig själv att sätta mig upp. 
Framför mig på golvet satt... Harry Styles. En av villkoren med att jobba i det här huset var att man skulle kunna hantera att jobba med kända människor. Jag hade inget problem med att träffa och behandla dom som vem som helst, men att jag första gången jag träffar en av världens mest kända killar häller kaffe över honom kändes lite surt. 
När jag såg på honom ordentligt märke jag dock att han skrattade.
"Shit mannen, är du okej?" frågade han och flinade.
Jag öppnade munnen för att svara men smärtan tog över hela min hjärna. Jag satte handflatorna mot huvudet och stönade lågt. 
"Slog du i huvudet?" fortsatte han men den här gången hördes inte skrattet i hans röst.
Jag nickade kort men ångrade mig strax efter då rörelsen fick ett kraftigt illamående att skölja över mig.
"Jag måste spy" hörde jag mig själv säga innan jag, på alla fyra, försökte krypa ifrån honom men inte hann mer än någon meter innan jag tömde innehållet i magen mitt på korridors golvet. 
"Öh, du har nog en hjärnskakning" hördes rösten från samma plats som förut. "Borde jag typ, ringa ambulansen eller något? Eller vad gör.." 
Jag antar att han fortsatte prata efter det, men jag vet fortfarande inte vad han sa då jag förlorade medvetandet i den stunden.

 

Ella

8 april 2014 19:22

Men...när kommer nästa då?!

Tove Christensen

11 april 2014 18:15

Hej!
Jag kommer inte kunna uppdatera så mycket då skolarbetet tar upp mycket av min tid.
Nästa del kommer dock ut ikväll och nu har jag lov så förhoppningsvis kommer det komma ut ganska mycket under veckan! :-) Tack för din kommentar!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Hejsan! Jag känner att jag måste slänga in ett inlägg för att visa att jag faktiskt lever! Måste be om ursäkt för att det har gått över en vecka och jag fortfarande inte har lagt upp något nytt, som som rubriken lyder - Påsklov. Har alltså haft fullt...

Den fjärde april tvåtusennittonEfter den kvällen som Harry hade varit hos mig skulle jag spendera flera dagar med att 'vila'. Order från doktorn. Problemet var bara att jag inte alls var den personen som trivdes med att spenderade flera dagar i en li...

"Du behöver verkligen inte göra det här" sade jag och grimaserade en aning när jag lät huvudet sjunka ner emot armstödet på soffan. Jag la försiktigt upp fötterna och slöt ögonen i ett försök att få huvudvärken att ge med sig en aning. "Läkaren sa ...